John Button – Resan vidare

Fredagen den 8 maj kl. 18.00-19.00 i samarbete med kulturkontoret, Sollentuna Kommun

John hade några tavlor med sig uppställda på stafflier och utifrån bilder på sina målningar tog han oss med på sin livsberättelse. Vi var ca 35 intresserade  och nyfikna åhörare som bänkat oss framför bildduken.

John Button kommer från Lowestoft, en liten östlig stad i England. Han var tidigt intresserad av konst och hade det som extra ämne på gymnasiet. Efter gymnasiet pluggade han arkitektur i Brighton 1985. Han arbetade därefter med att utforma utställningshallar och montrar men efter några år slutade han med arkitektur och övergick till måleri.

Han flyttade till Sverige och har varit verksam konstnär i Sollentuna under många år.

Hans konst befinner sig mellan det abstrakta och det konkreta, fokus på stilleben och landskap.
”Jag har jobbat så mycket med tråkiga perspektiv, så i tavlorna finns det inget perspektiv.” säger John.

Det är han själv som bestämmer färgerna och motiven, oftast små hus, båtar eller 50-tals porslin som kommer till honom som minnen. Det måste inte vara verkligheten. Han ignorerar konventionella perspektivregler, vill hellre väcka känslor och minnen. Han arbetar i akryl.

John har deltagit i flera grupputställningar i Sverige, England, USA, Frankrike och Japan.
Hans senaste utställning var i Japan tidigare i våras där hans konst väckte stort intresse. De uppskattade mycket hans starka färger.

Efter föreläsningen fick vi ställa frågor och John berättade att han nu har en ateljé i Upplands Väsby.

John avtackades av Linda från kulturkontoret och Lena från ESK.

Vi var ett gäng som gick vidare till Edsvikens Piazza och Gelateria som denna fredag hade öppet till 21.00. Där var hög stämning och mycket folk.

Lena Wikner/ESK, utställnings och föreläsningsgruppen

Catharina berättade livfullt om sin utveckling från civilekonom till konstnär på heltid. Catharina arbetade först med marknadsföring på heltid och med konsten som ett intresse, innan hon 2008 beslutade sig för att satsa på sin konstnärliga verksamhet på riktigt.

Catharina är förtjust i rumslighet och har många spännande minnesbilder av rum. Hon målar i akryl, detta enligt henne själv eftersom oljan är så långsam.

Under många år arbetade hon på Överby ateljé. Där fick hon en dag besök av Vetenskapsakademin. Hon trodde att de var där för att köpa ett konstverk av henne, istället fick hon ett ärofyllt och hemligt uppdrag; att bli Nobelmålare.

Uppdraget bestod i att måla diplom till pristagarna för Nobels kemipris, fysikpris och ekonomipriset Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till minne av Alfred Nobel). Ett pris per år. 2026 målar hon sitt sista diplom

Kungliga Vetenskapsakademin gav ingen förklaring till varför Catharina valts ut till det ärofyllda uppdraget, men sa att de tyckte om Catharinas abstrakta språk. Det är tre nobelkonstnärer med olika stil som väljs för en treårsperiod. En ska vara gestaltande, en semiabstrakt och en abstrakt.

Catharina målar abstrakt, helst i akryl och i ganska stort format. Nu skulle det vara akvarell och dessutom i litet format 19×33 centimeter. Det blev många målningar innan hon valde ut det slutgiltiga som godkändes innan hon slutligen blev vald.

Hon samarbetar med kaligrafer som skriver texterna och med ett bokbinderi som använder ett fina, utvalda skinn i olika färger för de olika priserna.

Trots allt arbete som ligger bakom så uppmärksammas inte konsten och hantverksarbetet i samband med prisutdelningen men Catharina sa att hon planerar ställa ut de konstverk som hon inte valde till diplom så småningom.

Catharina har nu sin ateljé i källaren till huset där hon bor och en sommarateljé i ett litet hus på gården.

Vi besökare fick gå ner i omgångar via den något utmanande trappan till källarateljén. Väl där var det så roligt att få ta del av all hennes konst. Stora härliga målningar som man med fantasi kunde kliva in i.

ESK köpte två mindre verk att ha till konstlotteriet.

.

 20 deltagare från ESK samlades i entrén kl. 15.45 för att bockas av och invänta vår guide.

”Alla lyckliga familjer liknar varandra, varje olycklig familj är olycklig på sitt eget vis” Leo Tolstoj/Anna Karenina

 Utställningen handlar om familjen, vad den betyder och hur den formar oss.

Den visar hur konstnärer genom tiderna har arbetat med familjen som tema, från historiska mästare till samtida namn.

I konsten kan vitt skilda tankar och känslor kring familjen gestaltas.

Utställningen undersöker familjerelationer i konsten – både som en trygg plats och som en ständig konfliktzon.

Medverkande konstnärer bl.a.

 Bror Hjort, Carl Larsson, Helene Billgren, Lena Cronqvist, Siri Derkert, Nils Dardel, Anna Sjödahl, Martina Muntzing, Mamma Andersson och Marie-Louise Ekman.

En målning av Marie-Louise Ekman
”Min mammas lägenhet ” ”Pappas grav” ”Min ateljé ”

Efter en timmes guidning på två olika plan fick vi själva gå runt på översta planet och terrassen och höra Marianne De Geer ropa ”mamma”, ”pappa” någonstans ifrån. På planet längst ner fanns möjlighet att titta på en sammanfattande film om utställningen.

När klockan blev 18.00 samlades vi  på entréplan i det innersta rummet , för att lyssna till Carl Johan De Geer. Det handlade om Carlo Derkert, (son till Siri Derkert) hans uppväxt och relation till sin mamma.

Det var många i publiken som hade upplevt Carlo Derkerts visningar på moderna museet på 50-60-talet.

Han var en mycket teatralisk konstpedagog och fick många att uppleva konst på ett mycket positivt sätt, och som en i publiken sa :” Han fick mig att intressera mig för konst och det sitter i än idag”

Carlo Derkert växte upp i Italien utan sin mamma, som var upptagen av arbete med sin konst.

När han kom till Sverige bodde han hos sin mormor och morfar och kom inte att leva ihop med sin mamma förrän han blev 26 år.

Hon betydde mycket för honom och han återkom till henne i tankarna när han hade sina visningar.

Familjen formar oss mer än något annat och kan lämna livslånga avtryck i våra liv. Utställningen vill att besökarna ska kunna känna igen sig, att kunna spegla sin egen historia och att upptäcka ny konst.

Vi bär alla med oss vår familjehistoria.

Utställningen tar upp verk från sent 1700-tal fram till idag med samtida konstnärer som fortsätter att utforska familjen i nutida kontext.

Utställningen varar till 13 september 2026.

Gå och se den!
Utställnings- och föreläsningsgruppen/Lena Wikner

En målning av Anna Sjödahl ”Vår i Hallonbergen”

Nils Dardel

Målning av Martina Muntzing ”Jag tänker på det imorgon ”

_________________________________________________________________

VISNING AV DEN MONUMENTALA BETONGVÄGGEN I TRYGG HANSAS F.D. HUVUDKONTOR
den 5 mars 2026

Leif Bolter hälsade oss välkomna till visningen av ovanstående ”monumentalarbete”.

Efter att Leif och hans studiekamrat från Konstakademin, Björn Sven Jonsson, vunnit tävlingen om gestaltningen av entréhallen i Trygg Hansa nya blivande huvudkontor vidtog ett intensivt arbete under två års tid. Verket kallades ”Där floderna rinner upp” och Leif hade en vision att man skulle gestalta hur en nyplöjd åker kunde te sig. Man var hela tiden tvungen att hålla jämna steg med processen att bygga huset.

Det hade aldrig gjutits ett så här stort verk i betong, 5-6 våningsplan högt och ca 20 m brett!

För att kunna ta fram verket fick Trygg Hansa hyra en nerlagd limfabrik i Alvik, där hela konstverket kunde bredas ut. För att få fram önskade former (använda kartor med veck och skrynklor) användes papper som knycklades ihop och formades som man önskade och sedan las ut på gipsskivor. Detta kunde göras med hjälp av traverser ovanifrån och rullbrädor underifrån. Efter det lackades papperet så det blev en stel form. Ett arbete som tog ett antal månader. Sedan sprutades betong över ytan. Att det inte rann!!! Och det skulle vara en viss grå ljus färg! Efter detta skulle väggbitarna skäras itu med fina, skarpa snitt, ett sådant jätteverk måste delas upp för att kunna monteras.

När det hela hade monterats skulle överdelen målas som ett konstverk. De två konstnärerna

Leif och Björn Sven hängde på plattformar framför verket fem våningar upp. Livsfarligt!  (Kanske tur att det inte fanns någon fackförening där och hade synpunkter. )

Leif berättade målande om arbetsprocessen och vilken eufori man kände men också psykisk press som de levde under, Björn Sven fick flera gånger under arbetets gång besöka akuten.

Efter att ha besett verket från bottenvåningen tog vi oss upp till fjärde våningen där Trygg Hansa har kontor och kunde på nära håll beundra och t.o.m. känna på verket.

Ett fantastiskt konstverk som är förhållandevis okänt!!

Visningen avslutade sju medlemmar med fika tillsammans med Leif då vi kunde fråga mer!

Edsvik Sollentuna Konstvänner/Utflyktsgruppen/Lena Ram

*************************************************************************************

VISNING AV ”SENA PICASSO” PÅ MODERNA MUSEET

Den 29 januari samlades 19 intresserade konstvänner för att bese visningen av utställningen Sena Picasso på Moderna Museet. Vår guide Pernilla hälsade oss välkomna och delade ut ”hörselkåpor” till de som önskade. Mycket effektiva.

Utställningen visade verk från Picassos sista år i livet 1963-1972. En mycket intensiv period I Picassos liv. Han målade tavlor på dagarna och jobbade med etsningar och keramik resten av tiden. Verken visar en ”rastlös intensitet”. Han sa ”Jag har mindre och mindre tid, men mer och mer att säga”. Gjorde 3 100 verk de sista 10 åren av sitt liv. Omvärlden var inte uppskattande till att börja med, dock gjorde Louvren en stor separatutställning 1971 med 700 verk utställda. Picasso närvarade inte i Paris utan stannade i sitt älskade Mougins i Sydfrankrike.

En kuriositet – Picassos kanske mest kända tavla Guernica med 93 skisser som hör samman med tavlan var på rundresa på Europas museer och lånades till Sverige 1956. Moderna Museet var under byggnation och man avbröt byggnationen (fick bl a täcka taket med presenningar) för att visa utställningen. Den hängdes i det som då varit gymnastiksalen för sjöofficerare och som sedan blev Moderna Museet.

Edsvik Sollentuna Konstvänner/Utflyktsgruppen/Lena Ram